31/7-12
Tänkte skriva tjena hur är läget, var i ditt kvarter i lördags. Men vill egentligen skriva Du suger!
Stranden
Håller på att testa skånes stränder nu. Simrishamn och skanör falsterbo testat hittills. Mycket fint, och framförallt, lugnt trots mycket folk.
Arbetsfri?
Jag var en gång på en fest, och en kille frågade mig vad jag gör. Jag sa att jag är Arbetslös. Då sa han "nej Arbetsfri!" Jag ba "nej, ArbetsLÖS." Han ba "nej, men man ska se det som att var arbetsfri" Jag ba "jaja okej" Men tänkte att han nog inte fattar att jag verkligen är arbetslös. Jag skiter i arbetsfri, det har jag varit, men nu är jag arbetslös. Jag tänkte att han är en av dem som inte fattar att arbete också kan innebära frihet. Att han inte har vart arbetsfri tillräckligt länge för att ha tröttnat på den karusellen. Om han accepterat uttrycket Arbetsfri, då borde han väl inse att folk också kan vara arbetslösa. Det gjorde mig bara sur.
Igår kväll kom jag hem från "semestern" hemma. Fick mer eller mindre direkt en klump i magen av oro för mitt liv här. KUL! Jag känner mig fastkörd, hopplös och jag ser just nu ingen anna väg ut ur det än att tacka ja till en utbildning jag hellre hade gått någon annanstans, till en utbildning jagsjälv känner inte är exakt det jag vill. Jag vill så desperat inte vara arbetslös en enda dag till, att jag nöjer mig. det gör mig ledsen och tung. Och när jag får veta att en som jag känner har kommit in på skolan som jag så jävla gärna vill gå på... Nej.
Hade huvudvärk varje dag i två veckor innan jag åkte hem, väl hemma, inte en dag med värk. Nu, tillbaka i Malmö, är även huvudvärken tillbaka. Jag vill kräkas på denna håglöshet som väller över mig så fort jag sätter min fot i malmö. Det kanske är denna känsla jag ska gå på och tacka nej till Malmö Högskola, för att det kanske skulle kvitta vad jag gör i Malmö, allt kommer ändå skita sig här.
Det är ingen bra dag idag.
vägskäl
Imorgon den 12 juli kommer antagningsbeskeden från Malmö Högskola. Jag vill komma in, så jag kan stanna här. För jag orkar inte kämpa mer. Jag orkar inte gå ett år till utan jobb, utan inkomst och utsikter. Det är en viktig dag imorgon. Imorgon kan man säga att det avgörs. Kommer jag in=stanna, fortsätta vara själständig, bygga vidare på det lilla liv som finns kvar att bygga på här. Kommer jag inte in=Gå tillbaka till start. Börja om. Ta upp det som är kvar i Karlskoga.
Det är inte hemskt att flytta hem. Det skulle bara vara ett bakslag, men inget misslyckande, utan en andningspaus, en chans att kanske göra om och göra rätt. Jag får se det så. Karlskoga må vara litet, men det är, har jag nu märkt fortfarande mitt hem, en plats som står med öppna armar. Så känns det i alla fall nu. När jag sett något annat, något sämre.
