Elevenlovers

för hälsan, för den är allt man har.

Okej, om man precis har blivit sjuk och sådär, då går man runt och tänker på det nästan jämt. Vill ni inte läsa om det så sluta läsa min blogg, känner nämligen att jag kanske är lite tjatig, men måste skriva något. Ibland skriver jag om hundar, ibland skriver jag om det här. Oftast är det mest gnäll antar jag.

Idag kollade jag på en dokumentär på tvåan om Henric de la Cour, som har Cystisk fibros, och att han varit sjuk hela livet, och helt plötsligt så kommer en dundermedicin som kan ta bort alla symtomen. Han säger att det är 50/50 att han kommer ta livet av sig. Han fattar inte hur han ska leva sitt liv nu.
Då tänker jag och undrar om det en dag kommer komma en dundermedicin för mig. hur stor är chansen liksom. Är det ens möjligt? Och sen undrar jag hur det kommer kännas. Är jag van med det här än? Har jag präglats så mycket av sjukdomen att jag också skulle undra vad det skulle bli av mig? Jag har ju trots allt levt med en dålig mage sen gymnasiet, sen jag var typ 16. Nervositet och det där. Jag fick det under en dålig tid, jag hade precis börjat bli vuxen, slutat leva just här och nu, höjt blicken och funderat framåt, långsträckta planer över typ 5-10 år, utbildning, jobb, familj Drömmar. Sen blir man sjuk, och en sjukdom som även om den inte är så jävla allvarlig tvingar mig att under skoven leva från toalett till toalett, och under de friska perioderna tvingar mig att försöka att inte stressa, fast jag är nervös och orolig jämt, när jag är sjuk, ja då är jag i alla fall sjuk, då behöver jag inte förklara så mycket, då är jag sjuk. Men när jag är frisk, då så ska man förklara för en annan människa att man kan bli sjuk när som helst, att man i princip inte går att lita på kan finnas där när som helst. Vad är det för jävla skit.

Jag hade tre alternativ innan jag blev sjuk: Lärare, Målare Sjuksyrra. Kan jag bli det? hela tiden kommer artiklar om att lärare och sjuksyrra är de stressigaste mest otacksamma jobben. Kan jag bli det jag vill bli, eller kommer kroppen tvinga mig att foga mig? Tänk om jag blir det där, och så tvingas jag sluta, då slänger jag åratal i sjön.

Poängen med detta var iaf att jag försöker säga att jag kan inte ens formulera en mening utan att lägga in ett typ, kanske nästan eventuellt. Exempel: "som mår typ bra jämt nästan utan medicin."

Så många skov har det varit i år. Är jämt rädd och orolig. Känner mig jämt osäker och som att jag när som helst ska gå sönder. Detta var inte där jag föreställde mig själv som snart 24 när jag var 16.

16 dagar kvar och det känns redan som att hjärtat ska gå av när jag tänker på att flytta ifrån honom. Det känns värre än något jag gjort innan tror jag.

Har i en vecka packat. Nu är saker i lådor, påsar och kassar. Hejdå alla grejerna. De åker till värmland med fars bil imorgon.

Så lång tid har jag bott i Malmö idag. hade varit roligare om jag skrivit detta för en månad sen, då hade det varit två år två månader två veckor. Men livet funkar inte så, har jag lärt mig. Bara på film.

En annan sak som inte funkar: Malmö. Flyttar hem igen. Det ska bli skönt och jag ser fram emot det. Kontraktet sägs upp och jag slipper skiten. Vanliga människors energi går till att gå till jobbet, eller plugga eller båda, träffa kompisar leva lite. Min energi går till att försöka komma på vart nästa hyra ska komma från. Efter två år i detta konstanta tillstånd har nu orken tagit slut, och pedagogik var inte för mig. Hejdå malmö

Hejdå amiralsgatan, hejdå första lägenheten. Hejdå trapphusbalkongen, pizzagarderoben, köksbänkshöjden. Hejdå gasspisen, minibadrummet, måsungarna på taket. Hejdå Jerry, den mystiska mannen på cykeln, hejdå nattkatten och Gårdskatten.

I november lämnar jag min borg för nya rum. Enligt värden har det kommit in klagomål på att jag kastar ut potatis från köksfönstret (!?) .Och nu upptäckte de att jag bor svart också. Så nu sägs kontraktet upp. Hejdå.

Blev antagen till pedagogik på lunds universitet. Är på reservplats fyra på sociologi. Hoppas att några stycken hoppar av, och jag får deras plats. Men det kommer nog inte hända.

Sist jag skulle skriva här skrev jag ett långt inlägg om samhället och det, och det bara försvann. Det var ett smart inlägg också. Nån sa att jag borde bli politiker. Nån annan sa krönikör. Men jag kan (vill) nog inte bli något av dem.

Ett ord som kommer från att man flyttar ut från stan till landet.
Jag har knappt varit i malmö denna sommar (tackålov) Nu drar jag igen. Varje tillfälle som ges, tas.

Kära CSN och E-on,
varför måste ni alltid synka era räkningar? Jag har inte ens råd med hyran/internet den här månaden, så hur är det tänkt att jag ska kunna ha råd med er? vänligen Linnéa

Tack vare en viss karl så har jag nu skickat in ansökningar till högskolan. 8 olika program/kurser. Vi hittade en bakväg in på beteendevetarprogrammet, och nu jävlar börjar stigen skymta igen efter att ha varit svårt eftersatt och igenväxt. En lättnad och skön känsla till slut. Sen som backup längre ner på listan återfinner vi såklart Ämneslärarprogrammet, Bild, och även efter lite övervägande Engelska. Så efter en mentalt uttröttande dag på IKEA, en gnagande känsla av att det aldrig kommer gå bra för mig, och efter att ha slitit upp nagelbandet på fingret på en rostig spik, så gör en sån enkel sak som att söka högskola en stor skillnad. Nu finns det ju även hopp för den mest hopplösa av barna. Det finns en framtid för mig med.

träffar man någon. Någon som är fin och bra.

Strålande jul. Ibland tänker jag "Om..." olika saker. Till exempel tänker jag, "om jag hade blivit inlagd på sjukhus förra julen, då hade detta årets jul blivit mycket mer speciellt, tillexempel hade julbordet varit det första på två år" (har aldrig haft julbordsuppehåll) Tänker på hur konstig och deprimerande det måste vara om man inte kan fira ju med familjen. Inte om man inte gör det nånsin, men om man helt plötsligt en jul inte kan det. Tänk om jag hade legat på ett rum på en avdelning i malmö, inte en när eller kär i sikte. Knappt en julstjärna ens. Hade familjen kommit på besök på julafton, eller suttit hemma, med ett julbord, och en julgran, utan mig? Hade det varit konstigt, okomplett, skevt kanske. Jag vill gärna tänka det. Jag hade känt så om nån av stammisarna varit borta i alla fall. Vem ska nu äta köttbullar och prinskorv, vem ska nu göra ägghalvor och hjälpa pappa rulla köttbullar, vem ska nu göra gräddris, soppa och se till att det finns en mandelgåva, vem ska nu göra currysill, vem ska nu stuka knät eller stjäla granen jamenar köpa? Vem ska grava laxen, vem ska spela julmusik, vem ska dricka whisky, vem ska vara tomte, vem ska klä granen, vem ska göra glöggen? VEM SKA GÖRA GLÖGGEN! Nej inte komplett, inte helt, inte bra.