formuleringar
Okej, om man precis har blivit sjuk och sådär, då går man runt och tänker på det nästan jämt. Vill ni inte läsa om det så sluta läsa min blogg, känner nämligen att jag kanske är lite tjatig, men måste skriva något. Ibland skriver jag om hundar, ibland skriver jag om det här. Oftast är det mest gnäll antar jag.
Idag kollade jag på en dokumentär på tvåan om Henric de la Cour, som har Cystisk fibros, och att han varit sjuk hela livet, och helt plötsligt så kommer en dundermedicin som kan ta bort alla symtomen. Han säger att det är 50/50 att han kommer ta livet av sig. Han fattar inte hur han ska leva sitt liv nu.
Då tänker jag och undrar om det en dag kommer komma en dundermedicin för mig. hur stor är chansen liksom. Är det ens möjligt? Och sen undrar jag hur det kommer kännas. Är jag van med det här än? Har jag präglats så mycket av sjukdomen att jag också skulle undra vad det skulle bli av mig? Jag har ju trots allt levt med en dålig mage sen gymnasiet, sen jag var typ 16. Nervositet och det där. Jag fick det under en dålig tid, jag hade precis börjat bli vuxen, slutat leva just här och nu, höjt blicken och funderat framåt, långsträckta planer över typ 5-10 år, utbildning, jobb, familj Drömmar. Sen blir man sjuk, och en sjukdom som även om den inte är så jävla allvarlig tvingar mig att under skoven leva från toalett till toalett, och under de friska perioderna tvingar mig att försöka att inte stressa, fast jag är nervös och orolig jämt, när jag är sjuk, ja då är jag i alla fall sjuk, då behöver jag inte förklara så mycket, då är jag sjuk. Men när jag är frisk, då så ska man förklara för en annan människa att man kan bli sjuk när som helst, att man i princip inte går att lita på kan finnas där när som helst. Vad är det för jävla skit.
Jag hade tre alternativ innan jag blev sjuk: Lärare, Målare Sjuksyrra. Kan jag bli det? hela tiden kommer artiklar om att lärare och sjuksyrra är de stressigaste mest otacksamma jobben. Kan jag bli det jag vill bli, eller kommer kroppen tvinga mig att foga mig? Tänk om jag blir det där, och så tvingas jag sluta, då slänger jag åratal i sjön.
Poängen med detta var iaf att jag försöker säga att jag kan inte ens formulera en mening utan att lägga in ett typ, kanske nästan eventuellt. Exempel: "som mår typ bra jämt nästan utan medicin."
Idag kollade jag på en dokumentär på tvåan om Henric de la Cour, som har Cystisk fibros, och att han varit sjuk hela livet, och helt plötsligt så kommer en dundermedicin som kan ta bort alla symtomen. Han säger att det är 50/50 att han kommer ta livet av sig. Han fattar inte hur han ska leva sitt liv nu.
Då tänker jag och undrar om det en dag kommer komma en dundermedicin för mig. hur stor är chansen liksom. Är det ens möjligt? Och sen undrar jag hur det kommer kännas. Är jag van med det här än? Har jag präglats så mycket av sjukdomen att jag också skulle undra vad det skulle bli av mig? Jag har ju trots allt levt med en dålig mage sen gymnasiet, sen jag var typ 16. Nervositet och det där. Jag fick det under en dålig tid, jag hade precis börjat bli vuxen, slutat leva just här och nu, höjt blicken och funderat framåt, långsträckta planer över typ 5-10 år, utbildning, jobb, familj Drömmar. Sen blir man sjuk, och en sjukdom som även om den inte är så jävla allvarlig tvingar mig att under skoven leva från toalett till toalett, och under de friska perioderna tvingar mig att försöka att inte stressa, fast jag är nervös och orolig jämt, när jag är sjuk, ja då är jag i alla fall sjuk, då behöver jag inte förklara så mycket, då är jag sjuk. Men när jag är frisk, då så ska man förklara för en annan människa att man kan bli sjuk när som helst, att man i princip inte går att lita på kan finnas där när som helst. Vad är det för jävla skit.
Jag hade tre alternativ innan jag blev sjuk: Lärare, Målare Sjuksyrra. Kan jag bli det? hela tiden kommer artiklar om att lärare och sjuksyrra är de stressigaste mest otacksamma jobben. Kan jag bli det jag vill bli, eller kommer kroppen tvinga mig att foga mig? Tänk om jag blir det där, och så tvingas jag sluta, då slänger jag åratal i sjön.
Poängen med detta var iaf att jag försöker säga att jag kan inte ens formulera en mening utan att lägga in ett typ, kanske nästan eventuellt. Exempel: "som mår typ bra jämt nästan utan medicin."
3
Så många skov har det varit i år. Är jämt rädd och orolig. Känner mig jämt osäker och som att jag när som helst ska gå sönder. Detta var inte där jag föreställde mig själv som snart 24 när jag var 16.
2a december
16 dagar kvar och det känns redan som att hjärtat ska gå av när jag tänker på att flytta ifrån honom. Det känns värre än något jag gjort innan tror jag.
