Karlskoga
Som vanligt sitter jag i Karlskoga. Utan pengar, utan jobb, utan liv. Jag har mens, och inget är bra. Jag har mitt liv i Örebro. Men jag känner mig helt isolerad från det. Jag ska kanske ta en paus helt, inte sitta framför datorn och försöka klänga mig fast vid det. Släppa allt och se hur lång tid det tar innan nån ringer. Se hur lång tid det tar innan nån smsar. Jag orkar inte klänga mig fast längre. Jag har alltid gjort det. Känt mig som ett bihang, som måste kämpa för att stanna kvar i umgänget. Jag känner mig som den som håller fast i umgänget men umgänget håller inte fast i mig.
Jag ska gå och gömma mig bakom symaskinen och provdockan, nålar, måttband, kritor, tyg och mönster. Men det skulle jag aldrig klara. Det är ju tack vare mina vänner som jag får inspiration, att umgås med dem gör att jag kan skapa överhuvudtaget. Nu sitter jag här i Karlskoga, och det känns som att min hjärna är förstoppad.
