Elevenlovers

Läste nyss ut Bitterfittan av Maria Sveland. Jag älskar boken. Jag inser plötsligt hur mycket av det hon skriver verkligen stämmer, om Apelsinmännen och kvinnor som vänder ryggen till.
                Jag började tänka på min framtid, på vad jag vill, eller iaf vad jag tror jag vill. Min dröm just nu är att bli bildlärare, men jag har en svag känsla av tvivel över min egen kreativitet. Att den kanske inte flödar som förut. den kanske rent utav tagit slut. Det gnager i mig av det. Jag bli orolig och och känner mig nästan lite pressad. Jag gillar inte pressen över att inte kunna skapa något. Pressen ger mig kreativ förstoppning, vilket gör att jag inte kan göra arbetsprover. Jag känner mig inte inspirerad av något. Det känns som jag inte längre kan skapa något som är helt mitt eget. Jag inspireras bara av andras verk. Jag kan inte känna inspiration i musik, naturen, andra människor eller i misären över att inte prestera. Det är ju tydligen så att några av våra största verk har kommit ur konstnärers frustration och misär. Men jag känner inget alls nu.
            Jag kanske måste se tillbaka på tiden då jag kände som mest inspiration och skapade som mest. Vad gjorde jag då? Vad kände jag då? Jag minns att jag rökte, att jag var trött och kär. Jag hade en strävan bort härifrån. Jag bestämde mig för att aldrig nöja mig med situationen. En evig längtan efter tid och efter kreativ frihet. Nu har jag tid, och jag har frihet i min vardag att bara skapa. Men inget kommer. Eftersom ordet för det nya året är Handlingskraftig, så är även mitt nyårslöfte: Ta mig loss, Ta mig ut, och inte Nöja mig.