Elevenlovers

Idag har varit en bra dag! Inatt kom kreativiteten tillbaka. Det ska bli fint att genomföra tanken. Föra över den på ett papper. Göra verklighet av den.
Igår natt däremot, hade jag en mardröm, jag brukar ju aldrig ha mardrömmar. I drömmen så var jag och två kompisar på en fest, vi blev kvar till tidigt på morgonen, och närr vi fick tråkigt började vi bygga en kub av alla kuddar, madrasser och täcken som fanns i lägenheten. Det blev en ganska stor kub. En av killarna som bodde i lägenheten våldtog mig bakom kuben, och mina två kompisar missuppfattade hela grejen, blev arga på mig, och vi skiljdes åt utanför huset. Jag gick ensam hem, och det var kallt, allt var täckt av rimfrost, och alla färger var sådär bleka som de är på morgonen. I mitt kvarter, där jag bodde tydligen, var alla husen stora, tomma, och sådär amerikansk förort. Trädgårdarna var övervuxna och gräset var torrt och högt. Huset bredvid mitt var det största i kvarteret, och stod tomt. När jag gick mot mitt hus så hade mitt staket försvunnit och ersatts av långa fjädrar istället, det var ungefär det enda fina i drömmen. När jag vände mig mot grannhuset och kollade in i fönstret stod där en gammal mager kvinna, inte mer än skinn och ben, hon hade långt vitt hår, som hängde som i en tunn slöja över axlarna. Ansiktet var uttryckslöst och hon stirrade bara rakt fram, ögonen hade en mjölkig hinna över sig. Jag blev jätterädd och sprang in i mitt hus. När jag tittade ut hade hon bytt fönster, så hon nu stod närmre mig, och så sträckte hon ut en hand mot mig, och bara stod så. Jag vågade inte stanna kvar, och gick ut för att ta mig bort från henne, men jag såg henne i alla fönster vart jag än tittade runt mig. Det var som att hon jagade mig, och så började jag springa och jag känner att hon börjar springa efter mig, som för att skada mig. Och i en nedförsbacke så snubblar jag. Och där vaknade jag. Jag hoppas att det var sista mardrömmen. ever. Jag fick krama frasse en stund innan jag kunde somna.