Elevenlovers

Tack vare dem har jag köpt ett festivalband, mot all förmodan. Och tagit mig till festivalområdet, ganska flitigt. Gillat Hello Saferide, gillat A Camp, ogillat de där jävla Hoffmaestro och Chraa. kom igen liksom. Skittråkigt, han i reggaeponchon skaffade den säkert bara på skämt, och när han visade bandet den så skrattade de åt honom, och trodde att han aldrig skulle ha den på scen. Men han gjorde det, och sakta men säkert har resten av bandet ballat ur också. Usch, säger jag. Men Dalen är den bästa scenen. Sen vart det dansa till Boeoes Kaelstigen. Helt okej. Trött i Föttera, trött i Kröppa, men varma hallon och glass, och i säng med min favoritpojkvän ever; Frasse

Inatt drömde jag en väldigt tydlig dröm. Jag var i Örebro, och jag skulle till bussen, på stortorget stod socialdemokraterna och värvade folk med mat och grejer. Jag var gravid i femte eller sjätte månaden. Jag hade tio minuter på mig att ta mig till bussen, så hamnade jag på barnens ö, som nu var nånslags skog mer, var tvungen att springa över halva ön för att komma till färjeläget, där det var en båt som skulle ta mig över ett sund till busshållsplatsen. Där satt jag på båten, över ett hav, såg bussen åka, gravid, I solnedgången, nöjd med livet och allt. Jag brukar inte lägga för mycket värderingar i drömmar, men jag tror det symboliserar det som kommer komma, och resan till något nytt, okänt.

Alla som umgås med Martin vet att han är synonym med cigaretter och Mutta! Som är han ständiga följeslagare. Vi vann i Urban Jungle. Och jag har varit uppe i Svampen för första gången i hela mitt liv. Nu har jag gjort allt som är Örebro antar jag: Gymnasiet, smitit in på satin, varit på Hindersmässan och marknadsafton, varit på teater på Länsteatern, varit nästan längst upp i Krämaren, sett alkisarna slåss vid likkistan, missat sista bussen hem, fikat på hälls och wasa, njuta, franz bara vara och supreme, druckit vin på karros skolgård, badat på Gustavsvik, spytt i svartån, spelat in film på slottet, varit full på studenten i stadsparken, blivit full mitt på dan på mm baren och Vart uppe i Svampen!
Jag kommer sakna alla sjuka grejer som händer i örebro, och alla mina vänner såklart, men som Saxin sa: Jag ska se framåt, och tänka på vad som kommer bli, vad som kommer hända i skåne, och alla sjuka saker som kommer hända där, alla vänner jag kommer få där. Det kommer ju bli ett helt nytt liv. Som när jag började gymnasiet, fast längre bort, och helt själv. Härliga tider väntar. Hoppas jag.

Jag flyttar snart. Snart.

För lite mer än ett år sen så tog min morfar sitt eget liv. Själviskt tyckte jag då, och fortfarande. Inte oväntat och därför kom ingen direkt sorg. Varför är det så svårt att minnas en person för det han var och det han blev? De brukar kalla det familjetragedi. Han har fallit i glömska, och enda anledningen till att jag kom ihåg det var att jag läste min systers dagbok.  Ikväll ska jag röka en ciggarett till hans minne.

I lördags, medans jag väntade på Blixten i badrummet min mamma i en timme, så satt jag vid frukostbordet och läste för en gångs skull nåt vettigt förutom Assar i DN. Jag läste denna artikel och kände sådär igen, att äntligen nån som sätter ord på mina åsikter om saker. Pernilla Ström har skrivit en kolumn som handlar om kampen för det ljud och luktlösa Sverige, "Det kan ju finnas allergiker", Om inte alla får, får ingen, "Oförlösta Sörgårdsdrömmar".
 http://www.dn.se/opinion/kolumner/till-djurens-forsvar-1.909339

Jag och min mamma diskuterade detta i bilen påväg till linköping, och jag la fram min åsikt om anpassning. Människan som är en av de bästa djuren på anpassning, har slutat anpassa sig för att försöka anpassa naturen efter sigsjälv. Eller anpassa naturen efter samhället, inte samhället efter naturen. Jag vet inte, det kanske bara är jag som börjar känna att vi parasiterar på jorden numera, inte lever i symbios och allt det där. Jag är väl egentligen inte mycket bättre själv. Jag bor i villa, handlar onödigt mycket kläder, mat och använder för mycket varmt vatten, och även om bussen är främsta transportsättet så föredrar jag bil. Man slipper ju alla jobbiga människor, barn som skriker, griniga busschaufförer, fukt och fel temperatur i bussen. Bilen går fortare, så kommer man närmre. Jag badar gärna också, länge, och när vattnet kallnat, tappar jag ur lite och fyller i nytt varmt vatten. När jag badat klart duschar jag av mig, för det ligger ju en massa döda hudceller, tappat hår och annat som lossnat från kroppen i vattnet. Iofs så tar jag med mig tygpåsar när jag handlar, inte för det är miljövänligt, utan för att plastpåsar kostar pengar. Jag glömmer ofta lamporan tända, jag tvättar kläderna i höga temeraturer, för de blir renare då, Jag torkar kläderna i torkskåpet även om det är trettio grader varmt utomhus. Jag får inte dåligt samvete för allt detta. Bara ibland. Jag är bekväm och onödig, och gör saker överflödigt. Jag är precis som alla andra, men tycker ibland att jag ändå är sparsam. Jag hatar hycklare, men jag kanske ska sluta hyckla själv. Men jag tar på mig tjocka sockor och långkalsonger på vintern istället för att höja temeraturen innomhus.  Äsch vi vet redan att alla högkulturer har dött ut; dinosaurierna, inka- och mayaindianerna, rom, grekland, egypten, lika bra att göra lidandet kort, för våran del. Live fast die young. Naturen återhämtar sig när mänskligheten är borta ur bilden.  Eller ska vi göra våran sista tid på jorden till nåt fint och bra, inte go out with a bang, utan med ånger och föröska ställa allt till rätta, bli ihågkomna som genrationen som försökte rädda jorden, pandorna, tigrarna, barnen, regnskogen, världshaven, Dawit Isaak och Willy? Är vi beredda att ändra livsstil, lite for the greater good? Ursäkta röran, jag fick alltid minuspoäng i skolan för jag var dålig på att hålla mig till ämnet. Rabbledabble

Linköpng var bra. Varmt, regnigt, högljutt, men när kan det vara tyst om det ligger en lekpark på gården och ungarna får vara ute till halv elva och gapa. Öronproppar.
Hemma är det sol och fint. När jag kom till örebro var det 45 minuter tills bussen skulle gå och jag tog en promenad genom stan, och solen sken på mina permanent bleka ben. Det var varmt och fint, och jag romantiserade det antagligen med Yann Tiersen i öronen. Med byxdressen, med sandalerna och kärran till packningen. Allt blir lätt med en kärra. Köpte mig en Pucko på ica och en banan, såklart.

Helga är snart slut. Jag är i linköping, och dör i värmen. Lägenheten är typ ca. fem grader varmare än vad det är ute. alltså 25 grader. Men vafan, man behöver ju inte åka utomlands. Bastian klagar högt av nån anledning och går runt och ligger inte still som en katt ska. Men ungarna på gården har slutat skrika. De brukar börja nångång vid ett halv två och fortsätta till halv elva elva på kvällen, om det är fint väder, men nu regnar det som tur är. De vrålar verkligen, och det ekar in i lägenheten. Men god yoghurt till frukost med färska jordgubbar, och stan på eftermiddan. Linköping är fint ändå.

Just nu känner jag bara att det som inte berör mig eller min direkta omgivning bryr jag mig inte om. Jag orkar inte bry mig om världen just nu när den är på mina axlar. King of Pop, Kina, skyfall och översvämningar, det kan TT och Reuters behålla för sig själva. Jag vill just nu bara bry mig om mina vänner och deras välmående. Jag vill ge dem en kopp varmt te och en nybakt jävla bulle och ett par varma sockor. Usch vad allt känns kallt idag. Det kanske kan vara regnet som kröp mig in på skinnet, ner i hårbotten och över min näsa. Men då får det väl vara så. Slipper arbetsförmedlingen nåt mer den här sommaren, till skillnad från andra, som jag lider med. Men det är bara att ljuga för kung och fosteland. Som hästar travar, eller ljuga sig blå. Ändrar man inställning ändrar man karaktär tillslut.
Nåt sånt.

Hen hette Grimm. Var en familj med två barn. De hade av misstag släppt ut honom när de skulle ut till husvagnen.

Igår följde en hund efter min bror hem. En Cavalier King Charles. En sån hund som man egentligen tycker är ful för att den har utstående ögon, liten, och små hundar brukar ju vara bjäbbiga. Men inte Råland, som vi döpt honom till. Han är så snäll och kelen. Har inte skällt en enda gång. Han kan inte gå i trappor och han grymtar. Idag ringde vi Polisen och strax ska de hämta honom. Han är inte anmäld bortsprungen. Vems kan det vara. Ligger hans matte död i sin lägenhet, har det varit inbrott nånstans och han sprungit bort, eller har ägarna bara slarvat? Så många frågor kring en så liten hund.

Idag var jag och pappa och handlade för min flytt, eller jag handlade inför den iaf. Allt möjligt som kan vara bra, och som kan vara fint. Kuddar, handdukar, strykbräda, skärbräde, kuddfodral, diskhanddukar, matlådor, badlakan..
Jag tror inte det har sjunkit in än att jag ska flytta så långt bort. För det är långt. Allt kommer förändras, min dialekt, mitt sätt att tänka och se på saker, min känsla för ansvar, relationer kommer förloras och skapas. Jag kommer flytta från min trygga hemtrakt, jag kommer inte längre kunna bara ringa till farmor när jag behöver skjuts, eller bara gå över när jag behöver omvårdnad och pannkakor för magen. Allt kommer hänga på migsjälv, och jag kommer vara som en främling i ett nytt land. Kommer jag vara tvungen att säga farväl till Örebro för alltid? Åh vad jag kommer sakna er. Tänk om det är sant som de säger  "Man kan aldrig nånsin komma hem igen." ?