Sätta igång, nån jävla gång
Vill att livet ska vara såhär just nu. Men i själva verket så är livet lite mer såhär istället.Uppochner.
Eller i alla fall så känns det så. Just nu. Men det ska väl styra upp sig. Har fixat en yogamatta, så jag kommer bli smidig, och sånt. Mindre inaktiv. Jag vet ju att det är bra för en att inte vara så stillasittande som jag är. Man måste röra på dököttet. Energin kommer nog bara om man skapar den själv. Man har bara sig själv att skylla om man sitter där sen och inte känner att man gjort något.
Jag vill bara reda migsjälv. Jag vill bara leva mitt liv i fred och inte på kanten, eller i panik över vad som inte händer, eller vad som kanske händer. Nu ska jag göra det här. Malmö Göteborg eller Stockholm, nu är det dags.
Som en mörk sida i Mumindalen
Just nu så känns det som jag är i limbo. Jag har ingen koll på vad som händer. Jag går på en isig stig och kan närsomhelst halka och slå ut tänderna, eller så kan det kanske dyka upp en ljusstrimma i horistonten. Jag kan inte ens ana något.
Jag vet inte när, eller om, jag får pengar, och får jag inget, nekar de mig, har mitt Bästföredatum i Malmö gått ut på riktigt. Jag har liksom räkningar, mediciner och busskort, telefon och mat som ska betalas. Lever inte ett lyxliv. Men jag vet inte om jag har råd eller ork att kämpa såhär hårt varje månad.
Det är så frustrerande, för allt detta hindrar mig från det jag borde, och vill göra. Arbetsprover, ansökningar och leva. Jag kan inte fokusera eller tänka klart. Jag vill ju bara ordna mitt liv och min framtid nu. Jag är klar med den här osäkerheten. Att vara fast i den här "månad för månad" situationen är jag helt klart Färdig med.
Kändis
Om man börjar ta det här med bloggandet på allvar, och hittar nåt att skriva om, kan man bli en bloggkändis då? Eller om man liksom, skriver om något man kan debattera om, som Johanna Koljonen med den där Prata om det, eller jag vet inte.. Kissie för att ta nån på andra sidan bloggskalan. Men hon verkar inte så allvarlig, mest... som att hon gör det som en Plojgrej. Fast det är nog att ta plojen lite långt att operera brösten och läpparna för att vinna läsare.
Att blogga om att bli bloggkändis kan ju inte vara rätt väg att gå. Jag vill inte bli bloggkändis. Jag vill ju bli Lärare. Det är inte att vara känd. Det är att i framtiden kanske kunna säga, när pressen frågar om nån halvkändis eller kändis, "Ja han gick i min klass. Go kille, men stökig" Det är det närmsta kändis jag kommer komma.
Typiskt
Det finns en människa som de senaste två åren har gått på en parallel väg med mig. Vi kan kallana för Starlight. Eller Rainbow. Hon har funnits i mitt liv i pariferin, vi har aldrig blivit vänner, fast förutsättningar funnits. De få gånger jag sett henne har vi hälsat och så. Jag känner henne inte, men våra liv går samma väg. Nu har våra vägar korsats ännu en gång på ett sjukt sätt. Det är så Typiskt. Det är som att hon går ett halvt steg före och hennes väg är grusad, medans min bara är plogad å hal.
Emma säger att jag borde ha en hjord med friare utanför min port. Men alla gillar inte en tjej som är lite dryg, lite blyg, lite småotrevlig ibland, queer, en sån där tjej som inte rakar sig under armarna, och då nästan definitivt inte rakar fittan. Och som ibland rapar mitt på gatan utan att tänka på det. En sån tjej som inte fattar varför man ska vara Tjej. Som inte fattar vad det är för fel på att tälja sitt eget töjningssmycke av en ikeapenna, FÖR FEL PÅ
Emma säger att jag inte är vanlig. "Thank god"
Ah thank god. Men det är så typiskt.
